Vänskap, knutgubbe, kiosken och Margits konditori.

Viktiga och värdefulla minnen.

Det bodde väldigt många barn i radhuslängorna där jag växte upp. Vi hade superkul ihop och var ute och lekte från morgon till kväll. Knutgubbe, burken, brännboll, landhockey, fotboll, röda vita rosen, långhopprep och twist. Hemma hos varandra lekte vi ofta gymnastikskola och hotell. Ofta kallade man ju sig något annat i leken när man lekte hemma. Jag kallades Maria som var det finaste namnet jag visste.

Jag tyckte så otroligt mycket om alla barnen jag växte upp tillsammans med. Flera av dem är fortfarande några av mina allra närmaste vänner. Vi har delat stort och smått, högt och brett och skrattar fortfarande ihjäl oss åt roliga minnen. Vi samtalar när saker och ting varit extra roligt men även när saker varit mindre roligt.

Flera av mina vänners föräldrar som t ex Kristina (svart bälte i att göra världens godaste brunsås) och Bengt (världens bästa gin & tonicblandare) har under åren också blivit några av mina allra närmaste vänner.

Gunilla L, Maggan N (även hon har svart bälte i brunsås), Arne N, Gittan K, Maggan L, Barbro J, Lisbeth F och Helen H som också bodde i radhuslängorna är andra barns föräldrar som varit väldigt viktiga för mig under åren. Vissa av dem har jag regelbunden kontakt med och vissa har jag kontakt med på sociala medier. Jag vet att ni alla följer min blogg så se detta blogginlägg som en hyllning till er.

Ni som känner mig och ni som läser min blogg vet att jag tycker det är viktigt med rötter och historia, dåtid, nutid och framtid. Jag älskar att lyssna på folks berättelser och minnen. Jag följer en grupp på Facebook som handlar om dåtid och nutid i staden jag växte upp i. Där såg jag nyligen en ”slinga” om en kiosk och ett konditori som fanns i området där jag bodde.

Anette C var min idol av två anledningar: hon hade en jättesnygg mittbena och ingen tuggade tuggummi så tufft som henne. Anette jobbade i kiosken och idag förstår man att hon måste ha haft världens tålamod. Hon plockade i de godisbitar man pekade på i en påse. Minst sju gånger under inköpet frågade man: ”Hur mycket pengar har jag kvar?” Många saker kostade ju 5 och 10 öre. Det tog typ en halv förmiddag för ett barn att handla för två kronor.

Margit som ägde Margits konditori hade Sveriges största tålamod när man stod där och velade och ändrade sig. Alla barn älskade Margit. ”En sådan salt och tre sura tack”. ”Eller förresten två salta och en snusklubba”. ”Nej jag tar ett godishalsband och ett riff.” ”En söt rem också.” ”Eller förresten jag tar ingen rem.” Så där höll vi barn på i evigheter. Anette jobbade även i konditoriet. Hon fick ingen lön, däremot fick hon äta så mycket hon orkade. Bra form av lön som man gärna själv hade velat ha haft på den tiden. Idag hade det väl dock känts lite väl ansträngt att ersättas i godisform både viktmässigt och finansiellt sett.

Hej så länge!