Jag hade minnesbilder från trädkantad väg i en uppförsbacke med ett vattendrag i anslutning till vägen. Vid vattendraget låg stenar i olika storlekar. Jag minns hur husen längs vägen såg ut och jag kommer ihåg en vacker kvinna med ett brett leende. I famnen hade hon ett barn och några meter bort lekte tre andra barn med en boll och de skrattade så att de nästan kiknade. Ett av de lekande barnen verkade tillhöra kvinnan och de två andra var grannbarn.

Lite högre upp på vägen fanns det män, kvinnor och barn i olika åldrar utanför husen. Någon hade tänt en liten eld utanför sitt hus för att påbörja tillagningen av kvällsmålet. Andra stod och småpratade, någon flätade en korg och någon hade precis kommit hem från arbetet.

Solen började gå ner. Det var liv och rörelse längs vägen och man kunde höra de skönsjungande cikadorna. Ett ljud jag alltid älskat utan att veta varför.

När jag var liten ritade jag upp denna minnesbild på ett papper och under åren har jag då och då ritat om den. Jag kommer att återkomma till denna minnesbild.

För mig har det varit oerhört viktigt att ha rätten att veta mitt ursprung, mina rötter och min historia. Det har under åren varit en outgrundlig sorg att inte känna till mina rötter. Det är inte viktigt för alla men för mig har det alltid varit viktigt. Livsavgörande.

Alla delar i ens historia måste få plats och måste få vara lika viktiga. Om man vill. Jag ville. Mina svenska föräldrars historia och bakgrund från Lappland är viktig. Vår gemensamma historia och bakgrund utanför Göteborg är viktig. Min historia och mitt ursprung från Etiopien och Eritrea är viktig.

Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har, utan att man inte bortser från det man förlorat. 

Ännu en intressant minibusstur.

Åker man från norr ner till huvudstaden går det snabbt att hitta en minibuss att hoppa på så länge det är mellan kl. 06:00-09:00 måndag-lördag sedan tunnas möjligheterna ut. Söndagar går det knappt några bussar alls.

Skall man resa omvänt, dvs från huvudstaden upp till norr går det fint att ta buss när det finns tillräckligt mycket folk som vill åka med. Dvs tid obestämt eftersom ingen minibuss går om den inte är i stort sett proppfylld.

Att köpa frysvaror i stan kan därför bli ett mindre mysterium att lösa. Man behöver försöka lista ut och anpassa så att man handlar sina frysvaror i nära anslutning till dess man TROR att en buss kommer att gå. Om inte tillräckligt många är på bussen kan man behöva sitta i bussen i ca 1,5h och vänta innan bussen går. Dvs man kommer hem med halvsmälta varor.

En del lägger sina varor eller sin väska på en plats i bussen i Roseau för att försäkra sig om en plats. Därefter går samma person lättsamt ut i folkvimlet och handlar mer i olika affärer och på marknaden. Det betyder att bussen inte kan gå förrän just den personen kommit tillbaka. Ibland kan någon även få för sig att gå iväg och ta sig en bit mat i närheten av busstationen medan vi andra mer eller mindre tålmodigt sitter och invänta att personen i fråga skall ta de sista tuggorna innan färd kan gå mot norr.

I Roseau ligger öns enda fast food, KFC. Många passar på att köpa med sig middag till familjen. En de väljer att öppna lådan i bussen och mumsa i sig under färden. Sist jag reste var det galet mycket folk i bussen. Kvinnan bredvid mig verkade riktigt hungrig och smaskade så högt att jag höll på att få en hörselskada på kuppen. Hon satt extremt nära också så att hennes friterade kycklinglår i stort sett vilade på min högra kind. Efter att hon smaskat i sig sin mat var det tydligen dags att slicka av varenda finger också inklusive båda tummarna så att inget gick till spillo. Även det oerhört ljudligt. Sedan tog hon sig en tupplur lite lätt lutande mot min axel.

Hejdå från minibussåkarn’

När man bör låta fjällen och naturen tala. Skillnader på norr och söder.

Jag älskar att hälsa på släkten i Lappland. De är supersnälla och jag känner mig alltid otroligt välkommen. De är också väldigt roliga så det blir alltid mycket skratt, skönt häng, intressanta samtal, fiske och även skoter om vintern.

Många av mina släktingar har sk sportstugor ännu högre upp i fjällvärlden och så fort det är helg åker de dit och njuter av fiske, skoteråkning, skidåkning och umgås. Naturen och tystnaden i fjällen lockar.

Ja, de gillar verkligen tystnad.

Jag försöker i mesta mån undvika generaliseringar men ibland tycker jag mig se vissa likheter beroende på var man växt upp och levt. Och om jag ändå skall försöka ge mig på att generalisera skulle jag vilja påstå att de flesta av mina släktingar i Lappland både pratar lite mindre och uppskattar tystnaden lite mer än oss i södra Sverige.

Något av det roligaste jag hört är när jag hälsade på några dagar hos en av mina älskade kusiner och hennes supersnälla man. De bor långt uppe i fjällvärlden.

Vi hade gått upp runt sjusnåret på morgonen och ätit frukost. Sedan några timmar senare satt min kusin och gjorde Soduko, jag bläddrade i en tidning och min kusins man skar upp renkött som han rökt. Det enda som hördes var den sprakande elden i vedkaminen samt ljudet från skotrarna uppe på fjället.

Det var icke många ord sagda sedan frukost. Jag tänkte då att jag fem timmar senare, vid lunchtid, ändå lite vårdslöst och burdust skulle ge mig på att lite försiktigt störa tystnaden genom att försöka mig på en liten ordväxling om en fisketävling i en närliggande by.

Jag och min kusin hann utbyta max fyra meningar per person om denna fisketävling då min kusins man på fullt allvar säger:

-Nej, huvva, det är alldeles för surrigt här inne, ni pratar på tok för mycket. Jag måste gå ut på verandan och koppla av så jag får lugn och ro.