När kusinens man som bor i fjällvärlden tycker att man pratar för mycket.

När man bör låta fjällen och naturen tala. Skillnader på norr och söder.

Jag älskar att hälsa på släkten i Lappland. De är supersnälla och jag känner mig alltid otroligt välkommen. De är också väldigt roliga så det blir alltid mycket skratt, skönt häng, intressanta samtal, fiske och även skoter om vintern.

Många av mina släktingar har sk sportstugor ännu högre upp i fjällvärlden och så fort det är helg åker de dit och njuter av fiske, skoteråkning, skidåkning och umgås. Naturen och tystnaden i fjällen lockar.

Ja, de gillar verkligen tystnad.

Jag försöker i mesta mån undvika generaliseringar men ibland tycker jag mig se vissa likheter beroende på var man växt upp och levt. Och om jag ändå skall försöka ge mig på att generalisera skulle jag vilja påstå att de flesta av mina släktingar i Lappland både pratar lite mindre och uppskattar tystnaden lite mer än oss i södra Sverige.

Något av det roligaste jag hört är när jag hälsade på några dagar hos en av mina älskade kusiner och hennes supersnälla man. De bor långt uppe i fjällvärlden.

Vi hade gått upp runt sjusnåret på morgonen och ätit frukost. Sedan några timmar senare satt min kusin och gjorde Soduko, jag bläddrade i en tidning och min kusins man skar upp renkött som han rökt. Det enda som hördes var den sprakande elden i vedkaminen samt ljudet från skotrarna uppe på fjället.

Det var icke många ord sagda sedan frukost. Jag tänkte då att jag fem timmar senare, vid lunchtid, ändå lite vårdslöst och burdust skulle ge mig på att lite försiktigt störa tystnaden genom att försöka mig på en liten ordväxling om en fisketävling i en närliggande by.

Jag och min kusin hann utbyta max fyra meningar per person om denna fisketävling då min kusins man på fullt allvar säger:

-Nej, huvva, det är alldeles för surrigt här inne, ni pratar på tok för mycket. Jag måste gå ut på verandan och koppla av så jag får lugn och ro.