De första dagarna i Etiopien. Som vuxen.

Det var viktigt för mig att åka till Etiopien, landet jag kommer ifrån. Precis som alla som vet sin bakgrund och sina rötter ville även jag veta min bakgrund och mina rötter. Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har utan att man väljer att inte bortse från det man en gång förlorat.

Alla dessa direkta frågor jag fått i Sverige under åren. Närgångna och alldeles för privata. Människor som krävt svar på något jag själv inte hade svar på. Ofta i situationer där jag behövt överväga hur tillgänglig jag behövt vara. Ett exempel är att bli utfrågad om högst privata ämnen i en anställningsintervju, detta har hänt flertalet gånger. Då har jag haft två saker att ta hänsyn till. Att ge ett svar som minimerar risken att utfrågaren blir stött om jag inte har velat svara på alla frågor samtidigt som jag behövt vara tillgänglig för att för att inte riskera att förlora chansen att få jobbet. Idag tar jag mer hänsyn till mig själv. Det är ju också lättare och mindre smärtsamt att svara när man har svaren.

Människor, getter, oxar, bilar, bussar och taxis. Det var så mycket av allting. Min första kväll i Etiopien som vuxen satt jag på innergården utanför det hus där jag hyrde ett rum. Etiopierna som arbetade där tilltalade mig på amharinja, det officiella språket. Snart visste de flesta i området att jag att jag rest till Etiopien för att söka resa runt och söka mina rötter. De hade tidigare träffat många vuxna adopterade som kommit för att leta efter sin bakgrund, sitt ursprung och sina rötter.

Jag la mig sent första natten. När jag låg i sängen snurrade det runt i huvudet av alla intryck men jag måste ha somnat för när jag vaknade hörde jag höga ljud. Det var ljudet från diakonens mässande i kyrkan i närheten som hördes. Så var det varje morgon och om nätterna skällde hundarna uppe på berget Entotto när hyenorna kom. Det var mycket ljud överallt och jag älskade det. I Etiopien så hälsar människor väldigt ofta på varandra. Människor tar varandra i hand och bugar sig kind mot kind samtidigt som man symboliskt pussar varandra på kinden. Det kändes ovant i början eftersom jag inte visste hur många gånger jag skulle buga mig och åt vilket håll jag skulle börja bugandet.

Alla pratade amharinja med mig, det nationella språket. Några tyckte synd om mig och erbjöd sig genast att lära mig när de förstod att jag inte kunde språket. Några tog illa vid sig för de trodde att jag flyttat utomlands och kom på besök till Etiopien och inte ville kännas vid mitt språk. Det kändes sorgligt för jag hade mer än gärna velat kunna prata.

Ibland berättade jag att jag hade vuxit upp i Sverige. Då hälsade människor mig välkommen. ”Välkommen hem till Etiopien igen. Det här är ditt land. Det tillhör dig också. Välkommen hem till oss, vi skall göra en fin kaffeceremoni för dig. Säg till om vi kan hjälpa dig med något. Välkommen. Det här är ditt land också”. Det var på detta sätt jag lärde känna många människor. Jag blev hembjuden överallt och jag har kontakt med många av dem än idag.

I Etiopien behövde jag inte vara rädd för att bli utsatt för att jag är svart. Det var skönt, befriande, härligt och samtidigt en underlig känsla att tillhöra majoriteten. Att smälta in. Jag kände mig tryggare att vandra runt i Etiopien utan att kunna språket än jag någonsin känt i Sverige. Vissa dagar kände jag att jag värderade varje intryck. Ja, här hör jag hemma, nej hur skall jag göra med den känslan, jag kanske inte är hemma? Vissa dagar kände jag mig stark, vissa dagar kände jag mig mindre stark men jag var så lycklig. Jag kände mig så stolt över Etiopien. Att jag kom från Etiopien. Jag kände mig äntligen hemma någonstans.

Tsieghe är mitt etiopiska namn och betyder blomstrande. Därför har jag till denna text valt ett foto av den etiopiska blomman Meskel. 

Bilden av Etiopien i massmedia är krig, elände, svält och lidande. Den bilden finns. Det finns också många andra bilder som media väljer att inte visa. Det andra Etiopien. Det vackra Etiopien. De höga bergen, de djupa dalarna, den röda jorden och stoltheten. Landet med den mänskliga värmen, humorn, skrattet, gästfriheten, familj- och släktsammanhållningen, beredskapen att stanna upp och lyssna på medvandraren, sättet att bearbeta sorg och död, värdigheten och skönheten. Landet där varje etiopier oavsett välstånd vandrar med en kejsares hållning.