Ännu en intressant minibusstur.

Åker man från norr ner till huvudstaden går det snabbt att hitta en minibuss att hoppa på så länge det är mellan kl. 06:00-09:00 måndag-lördag sedan tunnas möjligheterna ut. Söndagar går det knappt några bussar alls.

Skall man resa omvänt, dvs från huvudstaden upp till norr går det fint att ta buss när det finns tillräckligt mycket folk som vill åka med. Dvs tid obestämt eftersom ingen minibuss går om den inte är i stort sett proppfylld.

Att köpa frysvaror i stan kan därför bli ett mindre mysterium att lösa. Man behöver försöka lista ut och anpassa så att man handlar sina frysvaror i nära anslutning till dess man TROR att en buss kommer att gå. Om inte tillräckligt många är på bussen kan man behöva sitta i bussen i ca 1,5h och vänta innan bussen går. Dvs man kommer hem med halvsmälta varor.

En del lägger sina varor eller sin väska på en plats i bussen i Roseau för att försäkra sig om en plats. Därefter går samma person lättsamt ut i folkvimlet och handlar mer i olika affärer och på marknaden. Det betyder att bussen inte kan gå förrän just den personen kommit tillbaka. Ibland kan någon även få för sig att gå iväg och ta sig en bit mat i närheten av busstationen medan vi andra mer eller mindre tålmodigt sitter och invänta att personen i fråga skall ta de sista tuggorna innan färd kan gå mot norr.

I Roseau ligger öns enda fast food, KFC. Många passar på att köpa med sig middag till familjen. En de väljer att öppna lådan i bussen och mumsa i sig under färden. Sist jag reste var det galet mycket folk i bussen. Kvinnan bredvid mig verkade riktigt hungrig och smaskade så högt att jag höll på att få en hörselskada på kuppen. Hon satt extremt nära också så att hennes friterade kycklinglår i stort sett vilade på min högra kind. Efter att hon smaskat i sig sin mat var det tydligen dags att slicka av varenda finger också inklusive båda tummarna så att inget gick till spillo. Även det oerhört ljudligt. Sedan tog hon sig en tupplur lite lätt lutande mot min axel.

Hejdå från minibussåkarn’

När man bör låta fjällen och naturen tala. Skillnader på norr och söder.

Jag älskar att hälsa på släkten i Lappland. De är supersnälla och jag känner mig alltid otroligt välkommen. De är också väldigt roliga så det blir alltid mycket skratt, skönt häng, intressanta samtal, fiske och även skoter om vintern.

Många av mina släktingar har sk sportstugor ännu högre upp i fjällvärlden och så fort det är helg åker de dit och njuter av fiske, skoteråkning, skidåkning och umgås. Naturen och tystnaden i fjällen lockar.

Ja, de gillar verkligen tystnad.

Jag försöker i mesta mån undvika generaliseringar men ibland tycker jag mig se vissa likheter beroende på var man växt upp och levt. Och om jag ändå skall försöka ge mig på att generalisera skulle jag vilja påstå att de flesta av mina släktingar i Lappland både pratar lite mindre och uppskattar tystnaden lite mer än oss i södra Sverige.

Något av det roligaste jag hört är när jag hälsade på några dagar hos en av mina älskade kusiner och hennes supersnälla man. De bor långt uppe i fjällvärlden.

Vi hade gått upp runt sjusnåret på morgonen och ätit frukost. Sedan några timmar senare satt min kusin och gjorde Soduko, jag bläddrade i en tidning och min kusins man skar upp renkött som han rökt. Det enda som hördes var den sprakande elden i vedkaminen samt ljudet från skotrarna uppe på fjället.

Det var icke många ord sagda sedan frukost. Jag tänkte då att jag fem timmar senare, vid lunchtid, ändå lite vårdslöst och burdust skulle ge mig på att lite försiktigt störa tystnaden genom att försöka mig på en liten ordväxling om en fisketävling i en närliggande by.

Jag och min kusin hann utbyta max fyra meningar per person om denna fisketävling då min kusins man på fullt allvar säger:

-Nej, huvva, det är alldeles för surrigt här inne, ni pratar på tok för mycket. Jag måste gå ut på verandan och koppla av så jag får lugn och ro.

Göteborgsvarvet Marathon 19 september 2021

När jag var yngre sprang jag mycket, både korta och långa distanser och jag var supersnabb. Nu för tiden är farten inte på något vis densamma. Idag ligger jag riktigt lågt med att skylta med mitt ursprung vid anmälan så att jag av misstag inte hamnar i typ startgrupp ett.

Fatta paniken att hamna i elitgruppen precis bakom polismotorcyklarna och bli tvungen att typ linka av banan redan vid säldammen. Om man ens kan hålla tempot till man kommit utanför startfållan vill säga.

Nej nu för tiden följer mina etiopiska landsmaninnor/män på håll. Alltid superstolt och iförd tröja med etiopienmotiv och en etiopisk halsduk som jag viftar med.

Vi som adopterades förr hade inte så stora möjligheter till kurs i vårt modersmål. Det finns mer möjligheter till det idag vilket jag tycker är bra då det är oerhört viktigt att ha tillgång till språk. Det skall jag skriva mer om vid ett senare tillfälle.

Det var inte förrän i betydligt senare ålder jag tog språkkurser i amharinja (det officiella språket i Etiopien). I början kunde jag av förklarliga skäl inte så många ord. Jag ropade därför de ord jag kunde när jag hejade på vid sidan av löparbanan. Hus, tak, katt, bra och godnatt var några av de ord jag glatt tjoade vid kanten när jag hejade fram mina landsmän.

Folk runt omkring var oftast svenskar så jag förutsatte att de ändå inte skulle förstå ahmarinja. Vad de löpande etiopierna tänkte vet jag inte och jag väljer att inte gräva i det heller.

Fotot är från Great Ethiopian Run i Addis Abeba, Etiopien. Ett lopp som arrangeras årligen av en av de främsta löparna i världen genom tiderna, min landsman Haile Gebreselassie.

Flera av er som är vänner med mig på Facebook minns kanske att jag där för en tid sedan skrev om en av bagarna i byn? Ni vet bagaren som var på ett av mina favorithak där jag spelar dominio.

Då var han där och tog en ”shot of rom” under tiden degen jäste. För att han skulle veta när degen jäst klart hade han med sig en väckarklocka. Det gjorde det enkelt att ha koll på när det var dags att gå tillbaka och baka ut degen sa han. Inga konstigheter.

Igår var han där igen med samma väckarklocka. Dock inte för att ta en ”shot of rom”. Igår var han där för att ta en öl och några danssteg mellan två gräddningar så han kunde inte så stanna länge sa han.

Glad fredag!

Det finns inget godare godis än svenskt godis. När man befinner sig i fjärran land och ens svenska godis håller på att ta slut kan det kännas både tungt och pressat.

Jag fick denna Djungelvrålpåsen av min kompis Håkan när han var och hälsade på i mars. Detta är det enda svenska godiset jag har kvar av det jag tog med mig på resan hit samt av det som vänner som varit på besök har tagit med sig.

Jag har tydligt klargjort för mig själv att jag endast får öppna denna sista påsen vid ett oerhört speciellt tillfälle. Typ någons bröllop eller om jag hamnar i ren, skär och ohygglig saltlakrits-craving-panik så att det barkar åt skogen. Men helst skall den öppnas när jag är i sans och balans. Sa jag till mig själv.

Är det för övrigt rimligt att jag på allvar även funderar på hur jag skall lägga upp öppnandet? Skall jag klippa upp ett litet hörn så att jag får anstränga mig för att ta ut en bit på öppningsdagen eller skall jag ta flera bitar samma dag?

Jag kan behöva söka hjälp.

Ps. Kusin Sture, jag är tacksam om du besparar mig information om hur mycket gott lösgodis ni köpte i helgen 🙂

Mvh Djungelvrålspåsefunderarn’