Farfar och farmor bodde i Västra Ormsjö, högt uppe på höjden på vägen upp mot byn Mon. Innan träden hade växt sig för höga var utsikten från huset över Ormsjön helt sagolik. Särskilt om eftermiddagarna när solen gick ned över sjön.

Min farfar hade ett spännande jobb när han var yrkesverksam. Han var landsfiskal, ett mäktigt jobb på den tiden och han var välkänd runt omkring i fjällvärlden. Vår släkt är inte samer men min släkt skänkte farfars landsfiskalmössa till museet i Fatmomakke Kyrkstad som är en andlig och kulturell mötesplats som har stor betydelse för den samiska kulturen.

Det var roligt att höra på farfars berättelser om livet som landsfiskal. Han lade ofta patiens medan han berättade. När det var något han ville att man skulle uppfatta extra mycket föste han ned glasögonen på näsan, kikade över glasögonkanten och plirade extra med ögonen. Då visste man att det skulle bli lite extra spännande.

Ibland tog han en paus i berättandet för att öppna sitt silveretui där han förvarade sitt snus. Han rullade en prilla i godan ro, lade prillan på plats under överläppen och petade sedan bort snusflagor som hamnat i mungipan. Sedan fortsatte han att berätta.

Farmor jobbade hårt med djuren på gården och tog hand om pappa och hans fyra syskon när de växte upp. Även farmor var en superintressant berättare om livet från förr. Hon och jag hade många intressanta samtal. När jag var liten berättade jag för farmor att jag ville gifta mig med en same, helst Sten-Sture, en same som pendlade mellan Mon och Stekenjokk. Men om det inte gick tog jag gärna någon annan same. Jag sparade pengar till en samedräkt och farmor gav mig en fin ask att spara pengarna i. Det blev ingen same men asken har jag kvar som minne. Farmor hade för övrigt svart bälte i brunsås. Så god att man ville äta den med sked. Dessa två har också svart bälte i brunsås: Kristina Persson och Margareta Nilsson.

Hejdå! Och idag säger jag ett extra hejdå till alla brunsåsdrottningar i Sverige.

För en tid sedan skrev jag en Steg-för-steg manual för att anordna fest i Karibien . Den kan vara bra att ha för er som panerar fest i denna delen av världen. Behöver ni uppdatera er så klicka på länken.

Sist jag hade fest var jag, som vanligt, själv på festen den första timmen. Ingen bjuden kommer på utsatt tid. Kommer någon på utsatt tid är det oftast någon som inte är bjuden men som hört att det är fest i byn. Inga konstigheter.

Som vanligt dök det även upp folk som inte kunde komma på festen pga. arbete och hade också som vanligt kollegor, som jag absolut inte kände, i släptåg för att ta något läskande att dricka och fylla en servett med snacks för att mumsa på lite senare på jobbet. Inga konstigheter det heller.

Det var politiskt möte i byn samma dag så i början av festen, innan kvällens DJ kommit, behövde jag inte fundera på att spela musik för det spelades tillräckligt högt på det politiska mötet att det räckte även för partymusik på min fest. Under kvällen dök även som vanligt folk som inte blivit inbjudna upp och frågade varför de inte blivit inbjudna, detta medan de glatt tog sig något kallt att dricka, tog lite mat och sedan glatt virvlade runt på dansgolvet för efter maten var det full fart både i glasen och på dansgolvet.

Alla inbjudna hade superkul! De som inte var inbjudna hade också superkul! Det hade även varit begravning i byn under eftermiddagen och på denna fest var det första gången jag hade en del av ett begravningsfölje på min fest. Jag kände ingen i begravningsföljet. Alla i begravningsföljet hade också superkul på festen! Inga konstigheter.

Inköp av kyckling och ätandet av kyckling skiljer sig åt i Sverige, Etiopien och karibiska övärlden.

I Sverige handlar man gärna svensk kyckling och äter den ofta i filéform. Är det kyckling tillagad med ben gnager man på benet en kortare stund. Tidsram för gnagandet är troligtvis under 20 sekunder. Man har varken intresse eller behov av att veta vad själva kycklingen heter i förnamn.

I Karibien gnager man högt och ljudligt på varje ben. Här tar man god tid på sig i själva gnagandet. Inget går till spillo. Om gnagandet skulle ske i fullsatt minibuss är det inte några som helst konstigheter. Man vet var kycklingen kommer ifrån men har inget intresse av att veta vad kycklingen heter i förnamn.

I Etiopien handlar man oerhört lokalt. Man nöjer sig icke endast med att veta vad kycklinguppfödaren heter. Att veta vad slaktaren heter i för- och efternamn är i stort sett en nödvändighet. Man vet även vad slaktarens förfäder, kusiner, fastrar och grannar heter. Vid inköpstillfället avkräver man ofta även att få kycklingens förnamn och uppväxtförhållanden.

Det blev ett långt samtal vid frysdisken på ICA Maxi i Göteborg när jag och mitt etiopiska besök skulle handla kyckling till dorro wat – en etiopisk kycklinggryta vi skulle tillaga på kvällen. Eftersom mina kunskaper i amharinja (Etiopiens nationella språk) inte är så stora försökte jag så gott jag kunde att förklara att det skulle bli svårt att få reda kycklingens förnamn där i frysdisken.

Jellem yemejemeriya simi! Jellem yemejemeriya simi! tjoade jag vilket betyder: Inget förnamn! Inget förnamn!

Jag såg på mitt besöks ansiktsuttryck att mina svar icke var tillräckliga så för att överhuvudtaget kunna lämna frysdisken innan dag övergick till natt fick jag ringa upp Yohanes, en av de fyra tolkarna som var anlitade under besöket, som på amharinja fick övertyga det etiopiska besöket om att vi inte skulle komma närmare ursprung och uppväxt än så denna gång. Först därefter kunde vi lämna frysdisken. Utan kyckling.

Och typ en miljon verser.

Det var alltid spännande kvällen före lucia. Mamma strök lucialinnet och hängde upp på en galge i hallen så att allt var förberett.

Vi åkte runt till våra gudföräldrar och några andra äldre och lussade. Sedan bjöd vi pepparkakor som vi bakat.

Jag undrar ändå lite över varför man sjöng exakt alla verser i exakt alla sånger. Det tog ju i stort sett en halv förmiddag för de stackars åhörarna innan uppträdandet var klart. Men jag minns att jag kände mig högtidlig och ganska viktig när jag klämde i.

När vi var lite äldre sjöng vi Advenstid i stämmor. Det kändes riktigt stort och jag log från öra till öra när vi var klara. Typ supernöjd. 😊

Ha en fridfull söndag.

Jag funderar ofta på lite av varje. Detta är några av alla saker jag funderar över.

Varför frågar mammografisköterskan om allt känns bra när man står på tå för att ens nå upp till ”byst-klämmar-plattan” för att sedan klämmas fast i en sådan absurd ställning att man nästan får en whiplashskada?

Varför frågar gynekologen om allt känns bra när man i endast en tröja och sockar sätter sig i gynstolen? Och varför sätter man sig alltid så högt upp i gynstolen så att gynekologen flera gånger måste säga till en att hasa ner?

Varför är något av det roligaste som finns att bryta ihop av skratt när man tillsammans med vänner/kollegor ser eller hör något man inte bör skratta åt just där och då? Och varför kan jag personligen aldrig sluta söka vänner/kollegors blick för att försäkra mig om att personen verkligen har sett det jag precis sett?

Mvh från tankesmedjan.