I Karibien är det inga konstigheter att be busschauffören att stanna till under färden om man ser något man vill köpa längs vägen.

Häromdagen när jag åkte buss ropade en dam till chauffören att stanna för hon ville köpa ägg. Vi hade redan passerat ”äggstället” så chauffören tryckte foten på bromsen och lade in backen. Han backade för övrigt lika snabbt som han kört framåt några sekunder tidigare. Det gick som vanligt undan om man säger så…

När man ber chaufförerna stanna för inköp längs vägen är det chauffören själv som utför inköpen åt passagerarna som väntar kvar i bussen. När flera andra i bussen förstod att det var ägginköp på gång hivades diverse burkar och äggkartonger ur väskorna för att chauffören skulle köpa till dem också.

Jag behövde inga ägg utan nöjde mig med att vara ägginköps-åskådare.

När folk fått rätt antal ägg och rätt växelpengar tillbaka var det plattan i botten mot norr med glad skara passagerare. Någon ropade till chauffören att köra försiktigt eftersom det var dyrbar last ombord. Det rådde ingen tvekan om att personen syftade på äggen, inte på oss passagerare.

Det är mycket jag älskar med Karibien.

På öarna i Karibien är det jättevanligt att man ”flag a ride”, dvs ställer sig längs vägen och liftar. De flesta som har plats i fordonet stannar och erbjuder skjuts. Man hoppar in där det finns plats, i baksäte, i framsäte, på pick up flak, i personbilar eller lastbilar. Själv fick jag skjuts med en sopbil en gång. Inga konstigheter.

För några år sedan var min kompis Malin med om en lite mer ovanlig ”ride”. Hon var försenad till jobbet och var stressad och viftade lite hysteriskt vid vägkanten. En bårbil som var på väg till en begravning i huvudstaden passerade förbi. Sedan ser hon att chauffören och dennes kollega bromsar, lägger in backen och backar tillbaka för att erbjuda henne skjuts till stan.

”Hoppa in där bak”, sa de. Hon visste inte riktigt var hon skulle ta plats men hon krängde sig in mellan två kistor och sedan tryckte chauffören gasen i botten och körde i full fart ner mot huvudstaden. I bilens högtalare spelades det rejält hög dancehall.

Det gick undan i kurvorna och Malin fick hålla spjärn för att inte få en av kistorna över sig i svängarna. När de närmade sig stället där begravningen skulle hållas fick Malin hoppa av och fortsätta på egen hand. Chauffören bytte snabbt till gospelmusik med betydligt lägre ljudnivå och krypkörde in mot begravningsplatsen.

En av många saker i Karibien är all bra musik som spelas. Här spelas musik i stort sett hela tiden allt från soca, zouk, reggae och om söndagsmorgnarna är det fantastisk karibisk gospel som spelas.

Jag brukar använda appen SoundHound om det är någon låt jag inte känner till. Man sätter bara telefonen i riktning mot ljudet riktning och så kan appen leta upp låten när den spelas även om den spelas en bit bort. Allt spelas på ungefär en enda ljudnivå. Högt.

Om appen inte hittar låten brukar jag skicka sms till en av grannarna och frågar om han känner till låten som spelas vilket han oftast gör och så skickar han namn på låten och artisten. Han har jobbat en del som DJ så han kan de flesta låtarna. Om han inte kan låten så går jag bara ut på min balkong och ropar random på någon på gatan och frågar om de vet vad låten heter och det är alltid någon som vet. Väldigt smidigt.

Min kompis Malin var hemma i Sverige nyligen och köpte med sig svenskt godis till mig. Jag är väldigt noga med att ransonera och planera godisätandet så att det varar länge. Idag ryker 10 stycken Ahlgrens bilar och eftersom min favorit är de röda blir det endast en röd idag så att de varar längst. Jag förstår att intresseklubben antecknar.

Hejdå.

Jag undrar supermycket över tre saker:

Varför flyger jag (och många andra) upp från stolen och fäktar som en galning och är beredd att slita av oss tröjan bara för att någon säger: ”sitt helt still nu så skall jag hjälpa dig, det ser ut som att du har en insekt på halsen”.

Varför tar jag (och många andra) i som om vi skall döda ett djur i en noshörnings storlek när vi vill döda en mygga?

Varför agerar jag (och många andra) som om det var en stor vithaj redo att ta sig ett rejält bett när något råkar röra ens fötter under vattnet?

Hejdå alla.

Att dela med sig av det man har, skapar och odlar och en tålmodig Torbjörn.

På Dominica och i alla andra delar av Karibien delar vänner med sig generöst av de grönsaker och den frukt man odlar. Ibland hittar jag ett par solvarma mango på verandaräcket när jag kliver ut och ibland hojtar någon från gatan och kommer upp med en påse med rotfrukter.

Jag upplever detsamma i andra kulturer också, dvs att man delar med sig av det man skördar. I Etiopien är det likadant och alla mina släktingar i Lappland är också väldigt generösa med det man har, bl a både lån av stuga och bil av kusin Mona, faster Gudrun bakar tunnbröd till mig och farbror Anders-August brukar då och då ge mig något av de knivfodral han slöjdat. Kusin Lena och och hennes man Torbjörn brukar stoppa med något gott lappländskt min väska att ta hem.

Torbjörn är för övrigt supertålmodig när han vid svårare skoterföre skjutsar mig på skotertur och tålmodigt stannar till varje gång jag knackar honom på axeln så fort jag får syn på någon ny stubbe eller reninhängnad som enligt mig måste fotas. Förutom de trettiotal stubbar jag glatt fotat tidigare under samma tur.

Efter dessa skoterturer har jag noterat att Torbjörn brukar sätta sig ute på verandan och titta ut över sjön och fjället. Jag har aldrig velat fråga honom men det ser ut som att han både djupandas och samlar kraft efter att ha erfarit min vansinniga entusiasm över nya stubbar, snötäckta granar, ledkryss och renstängsel som enligt mig måste fotas i olika vinklar.

Kusin Sture brukar generöst ge mig en burk egenplockade hjortron att ta med hem även de säsonger då enormt åtråvärda bären lyst med sin frånvaro på myrarna uppe i fjällkanten.

Hjortron kallas för övrigt i folkmun för Norrland Guld och är supergod att ätas varm med vaniljglass. Jag älskar även Norrlands Guld i dricksglas. Hejdå.