Sist jag besökte ett bankkontor i Göteborg var när jag fått problem med mitt bankomatkort och tänkte att jag kunde ta ut kontanter tills jag fått ett nytt kort och knatade in på ett bankkontor.

När jag kom fram till kassan och sa att jag skulle vilja ta ut kontakter tittade bankkvinnan på mig som om jag kom från mars. Hon sa nej det går absolut inte här. Jag fattade ingenting för jag själv tyckte ändå att det var en rimlig sak att göra på en bank, typ ta ut pengar. Det var först då jag insåg att kontakter endast kunde tas ut på en SEB bank i hela Göteborg.

I lilla karibiska byn jag bor i står man i kö utanför banken och vakten utanför släpper in några stycken i taget och öppnar även dörren för en. Han brukar även låta äldre personer gå före i kön. Fint gest tycker jag. Till banken tar kunderna med sin lilla bankbok där insättningar och uttags noteras av banktjänstepersonalen.

En annan sak som skiljer när man går till banken är att det inte finns kölappar men alla har grym koll på sin plats i kön. Om det är lång kö är det helt naturligt att gå ur kön en stund och gå till baren nära banken och ta en iskall öl medan man samtidigt sitter och har utkik över kön. När kön sedan minskar går man bara tillbaka till sin plats i kön. Inga konstigheter.

Det var viktigt för mig att åka till Etiopien, landet jag kommer ifrån. Precis som alla som vet sin bakgrund och sina rötter ville även jag veta min bakgrund och mina rötter. Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har utan att man väljer att inte bortse från det man en gång förlorat.

Alla dessa direkta frågor jag fått i Sverige under åren. Närgångna och alldeles för privata. Människor som krävt svar på något jag själv inte hade svar på. Ofta i situationer där jag behövt överväga hur tillgänglig jag behövt vara. Ett exempel är att bli utfrågad om högst privata ämnen i en anställningsintervju, detta har hänt flertalet gånger. Då har jag haft två saker att ta hänsyn till. Att ge ett svar som minimerar risken att utfrågaren blir stött om jag inte har velat svara på alla frågor samtidigt som jag behövt vara tillgänglig för att för att inte riskera att förlora chansen att få jobbet. Idag tar jag mer hänsyn till mig själv. Det är ju också lättare och mindre smärtsamt att svara när man har svaren.

Människor, getter, oxar, bilar, bussar och taxis. Det var så mycket av allting. Min första kväll i Etiopien som vuxen satt jag på innergården utanför det hus där jag hyrde ett rum. Etiopierna som arbetade där tilltalade mig på amharinja, det officiella språket. Snart visste de flesta i området att jag att jag rest till Etiopien för att söka resa runt och söka mina rötter. De hade tidigare träffat många vuxna adopterade som kommit för att leta efter sin bakgrund, sitt ursprung och sina rötter.

Jag la mig sent första natten. När jag låg i sängen snurrade det runt i huvudet av alla intryck men jag måste ha somnat för när jag vaknade hörde jag höga ljud. Det var ljudet från diakonens mässande i kyrkan i närheten som hördes. Så var det varje morgon och om nätterna skällde hundarna uppe på berget Entotto när hyenorna kom. Det var mycket ljud överallt och jag älskade det. I Etiopien så hälsar människor väldigt ofta på varandra. Människor tar varandra i hand och bugar sig kind mot kind samtidigt som man symboliskt pussar varandra på kinden. Det kändes ovant i början eftersom jag inte visste hur många gånger jag skulle buga mig och åt vilket håll jag skulle börja bugandet.

Alla pratade amharinja med mig, det nationella språket. Några tyckte synd om mig och erbjöd sig genast att lära mig när de förstod att jag inte kunde språket. Några tog illa vid sig för de trodde att jag flyttat utomlands och kom på besök till Etiopien och inte ville kännas vid mitt språk. Det kändes sorgligt för jag hade mer än gärna velat kunna prata.

Ibland berättade jag att jag hade vuxit upp i Sverige. Då hälsade människor mig välkommen. ”Välkommen hem till Etiopien igen. Det här är ditt land. Det tillhör dig också. Välkommen hem till oss, vi skall göra en fin kaffeceremoni för dig. Säg till om vi kan hjälpa dig med något. Välkommen. Det här är ditt land också”. Det var på detta sätt jag lärde känna många människor. Jag blev hembjuden överallt och jag har kontakt med många av dem än idag.

I Etiopien behövde jag inte vara rädd för att bli utsatt för att jag är svart. Det var skönt, befriande, härligt och samtidigt en underlig känsla att tillhöra majoriteten. Att smälta in. Jag kände mig tryggare att vandra runt i Etiopien utan att kunna språket än jag någonsin känt i Sverige. Vissa dagar kände jag att jag värderade varje intryck. Ja, här hör jag hemma, nej hur skall jag göra med den känslan, jag kanske inte är hemma? Vissa dagar kände jag mig stark, vissa dagar kände jag mig mindre stark men jag var så lycklig. Jag kände mig så stolt över Etiopien. Att jag kom från Etiopien. Jag kände mig äntligen hemma någonstans.

Tsieghe är mitt etiopiska namn och betyder blomstrande. Därför har jag till denna text valt ett foto av den etiopiska blomman Meskel. 

Bilden av Etiopien i massmedia är krig, elände, svält och lidande. Den bilden finns. Det finns också många andra bilder som media väljer att inte visa. Det andra Etiopien. Det vackra Etiopien. De höga bergen, de djupa dalarna, den röda jorden och stoltheten. Landet med den mänskliga värmen, humorn, skrattet, gästfriheten, familj- och släktsammanhållningen, beredskapen att stanna upp och lyssna på medvandraren, sättet att bearbeta sorg och död, värdigheten och skönheten. Landet där varje etiopier oavsett välstånd vandrar med en kejsares hållning. 

Konsten att hantera beställningar.

Ni vet när man skall resa och hälsa på någon som växt upp i Sverige men som bor i fjärran land sedan många år och de vill att man skall ta med sig superviktiga saker till dem… Listan på superviktiga saker läses oftast upp via messenger eller Whats App.

– ”En speciell hudlotion som de ”gillade doften på” när de sist bodde hemma i Sverige”.

Om man försöker påpeka att det var 20 år sedan personen i fråga lämnade Sverige och butiken som sålde hudlotionen har slått igen för 19 år sedan får man ofta till uppgift att se om man kan hitta ”någon liknande lotion”.

-”Några riktigt bra böcker”.

Alltid ovisst hur stort antal som förväntas och vilka böcker som räknas som riktigt bra.

-Några superbra trosor.

Högst oklart hur ett par riktigt superbra trosor ser ut och när jag frågar får jag information om att jag kan känna mig fri välja ”helt fritt” eftersom de bästa trosorna finns i Sverige… Man bara: åååkajjj…

Inte sällan blir man även kontaktad av släktingar och vänner till den som bor i fjärran land för att de jättegärna vill skicka med ”ett par saker som inte tar så stor plats”. Om jag påpekar att det är lite väl mycket saker i påsen har jag ibland blivit tipsad om att trycka ner det jag inte får plats i mina jackfickor.

Ha en bra onsdag!

ÅÅHHH, VILKEN SUPERDUPERGULLIG BENSINMACK! JAG MÅÅÅÅÅSTE FOTA!

Den när man tycker sig ha sett ett toppenobjekt att fota och sedan glatt halvskriker STOPP! SNÄLLA STANNA! VI MÅSTE BACKA! ÅÅHHH, VILKEN SUUUUUUPERGULLIG BENSINMACK! JAG MÅÅÅÅÅSTE FOTA!

Ni vet den där lite tryckta stämningen som kan uppstå när en (=jag), som tycker det är kul att fota allt möjligt ofta åker bil med en som inte tycker foton är viktiga alls. Framförallt inte när objekten är en bensinmack.

Supersnällt ändå när den icke-fotointresserade föraren, om än med i både frustration och irritation ändå trycker på bromsen och sedan backar tillbaka med plattan i botten för att ge en möjlighet att få knäppa ett par plåtar.

Jag själv kastar mig glatt ut ur bilen med mobilen i högsta hugg för att fota den suuuuuuupergulliga macken och ser samtidigt i ögonvrån att föraren i smyg vevar upp sidofönstret för att slippa synas i sammanhanget.

Det var tyst i bilen på hemvägen. En var superduperglad. En var matt.

Någon som känner igen sig?

Hejdå.

Jag mellanlandade i Mombasa, Kenya och skulle sitta kvar i planet för av-och påstigande. Jag kunde inte hålla mig utan sprang fram till trappavsatsen. Det kändes så fantastiskt att känna hettan och dofterna slå emot mig. Denna kontinent som jag längtat efter så länge! Äntligen! Äntligen Afrika!

Strax därpå skulle flyget ta mig vidare via till Jomo Kenyatta, Nairobis flygplats, för mellanlandning. Jag hade några timmars väntetid och jag som älskar flygplatser njöt i fulla drag. I högtalarna spelades underbar musik och ljudet av ett dovt djembetrummande hördes i bakgrunden.

Jag satte mig ner och drack min dricka och tittade på människor som passerade. Svarta resenärer, svarta flygvärdinnor, svarta flygkaptener, svarta affärsmän, svarta affärskvinnor, svarta turister, några vita européer och några vita amerikaner. Men mest var det jag och alla andra svarta. Jag smälte in. Jag var i majoritet.

Känslan när flyget mot mitt mål Addis Abeba och Etiopien ropades ut var obeskrivlig. Som jag längtat. Inflygningen över Etiopien är den absolut vackraste inflygningen och såklart den mest känslosamma inflygning jag någonsin varit med om. Vilka berg, vilket landskap, vilka vyer. Jag var på väg hem.

Jag klev av planet, marken dallrade av hettan och det blommade i hela Addis Abeba. Jag stod på etiopisk mark igen. Förutom rigorösa förbedelser innan avresa som jag skall berätta mer om en annan gång så var detta var starten på en resa som förändrade mitt liv för alltid.

Fortsättning följer…