Vänskap, knutgubbe, kiosken och Margits konditori.

Viktiga och värdefulla minnen.

Woodford Hill, Dominica

Det bodde väldigt många barn i radhuslängorna där jag växte upp. Vi hade superkul ihop och var ute och lekte från morgon till kväll. Knutgubbe, burken, brännboll, landhockey, fotboll, röda vita rosen, långhopprep och twist. Hemma hos varandra lekte vi ofta gymnastikskola och hotell. Ofta kallade man ju sig något annat i leken när man lekte hemma. Jag kallades Maria som var det finaste namnet jag visste.

Jag tyckte så otroligt mycket om alla barnen jag växte upp tillsammans med. Flera av dem är fortfarande några av mina allra närmaste vänner. Vi har delat stort och smått, högt och brett och skrattar fortfarande ihjäl oss åt roliga minnen. Vi samtalar när saker och ting varit extra roligt men även när saker varit mindre roligt.

Flera av mina vänners föräldrar som t ex Kristina (svart bälte i att göra världens godaste brunsås) och Bengt (världens bästa gin & tonicblandare) har under åren också blivit några av mina allra närmaste vänner.

Gunilla L, Maggan N (även hon har svart bälte i brunsås), Arne N, Gittan K, Maggan L, Barbro J, Lisbeth F och Helen H som också bodde i radhuslängorna är andra barns föräldrar som varit väldigt viktiga för mig under åren. Vissa av dem har jag regelbunden kontakt med och vissa har jag kontakt med på sociala medier. Jag vet att ni alla följer min blogg så se detta blogginlägg som en hyllning till er.

Ni som känner mig och ni som läser min blogg vet att jag tycker det är viktigt med rötter och historia, dåtid, nutid och framtid. Jag älskar att lyssna på folks berättelser och minnen. Jag följer en grupp på Facebook som handlar om dåtid och nutid i staden jag växte upp i. Där såg jag nyligen en ”slinga” om en kiosk och ett konditori som fanns i området där jag bodde.

Anette C var min idol av två anledningar: hon hade en jättesnygg mittbena och ingen tuggade tuggummi så tufft som henne. Anette jobbade i kiosken och idag förstår man att hon måste ha haft världens tålamod. Hon plockade i de godisbitar man pekade på i en påse. Minst sju gånger under inköpet frågade man: ”Hur mycket pengar har jag kvar?” Många saker kostade ju 5 och 10 öre. Det tog typ en halv förmiddag för ett barn att handla för två kronor.

Margit som ägde Margits konditori hade Sveriges största tålamod när man stod där och velade och ändrade sig. Alla barn älskade Margit. ”En sådan salt och tre sura tack”. ”Eller förresten två salta och en snusklubba”. ”Nej jag tar ett godishalsband och ett riff.” ”En söt rem också.” ”Eller förresten jag tar ingen rem.” Så där höll vi barn på i evigheter. Anette jobbade även i konditoriet. Hon fick ingen lön, däremot fick hon äta så mycket hon orkade. Bra form av lön som man gärna själv hade velat ha haft på den tiden. Idag hade det väl dock känts lite väl ansträngt att ersättas i godisform både viktmässigt och finansiellt sett.

Hej så länge!

Continue Reading

Hälsandet och hur tryckt stämning det kan bli om man av misstag knockar en super-duper-viktig munk.

Kaffebönor plockade på en farm i Marigot, Dominica

Det är intressant att reflektera över det gemensamma och sammanförande såväl som det som ser olika ut i de geografiska områden som står mig närmast, mitt födelseland Etiopien, Sverige och karibiska övärlden. Kaffebönorna på bilden är viktiga i alla de nämnda områdena, jag skall berätta mer om det en annan gång. Något som skiljer sig åt markant är hälsandet. I Karibien säger man oavsett ålder alltid, good morning, good afternoon eller good night, oavsett om man går in i en buss, möter en granne, går in i en affär, går in på en bank, ett sjukhus eller en bar. Exakt alla svarar tillbaka och man hälsar på exakt alla i bussen. Alla vet för övrigt exakt vilka som bor i byarna och vilka grannarna är. I Sverige hälsar jag på de grannar jag ser, eller rättare sagt, de jag tänker mig är mina grannar för ibland vet jag inte ens vilka som bor i samma uppgång som jag själv. Jag brukar alltid hälsa på busschauffören eller spårvagnsföraren men det är oerhört sällan som jag känner mig manad att gå runt i bussen typ på Blå Express eller 11.ans spårvagn i Göteborg och personligen hälsa på alla medpassagerare. Det skulle lätt kunna innebära att någon ombord skulle kunna ringa ett par samtal så att personer i vita rockar står redo när jag kliver av vid min station.

I Etiopien är det inte en chans att man kan hälsa kort. I Etiopien hälsar man länge. Oerhört länge. Räkna med att du får lägga 20-30 minuter innan hälsandet upphör. Först möter du en människa som du antingen känner eller nästan inte känner alls, sedan drar hälsandet igång. Så här kan samtalet låta:

Etiopier A: Hur har du det?

Etiopier B: Tack det är bra med mig. Hur har du det själv fina vän?

Etiopier A: Tack det är bra. Hur mår din fru och dina barn?

Etiopier B: Tack alla mår bra och har hälsa. Hur mår din fru och dina barn?

Etiopier A: Detsamma här tack fina vän, alla mår bra. Hur mår din faster, farbror, kusin, granne, kollega och mannen i affären bredvid ditt hus?

Etiopier B: Åh, tack för att du frågar min faster, farbror, kusin, granne, kollega och mannen i affären bredvid mitt hus mår jättebra. Men säg mig kära vän, hur mår din farbrors fars frus kusins granne? Var hon inte lite krasslig?

Etiopier A: Tack snälla för att du frågar. Min farbrors fars frus kusins granne mår fint. Det var inte hon som var krasslig, det var deras höna.

Etiopier B: Åh, det var tråkigt att höra att din farbrors fars frus kusins grannes höna var krasslig.

Och så där kan det hålla på, i all oändlighet. Oerhört charmigt enligt mig men som sagt, räkna med att lägga någon halvtimme per möte.

Inte nog med den tid hälsandet tar i Etiopien, man kindpussar även den mötande människan i luften tre gånger, två gånger på en kindsida och en på den andra kindsidan. På min första resa till Etiopien som vuxen var det supersvårt för mig att veta vilken sida man skulle dra igång hälsandet med. Flertalet gånger var jag så full av koncentration och fokus på att slänga fram huvudet i rätt ögonblick för att sätta igång med kindpussandet att jag dessvärre knockade ett antal etiopier både i panna och vid näsrot. Det värsta knocken skedde när jag var på utflykt i Lake Tana i Bahir Dar i Etiopien och åkte båt ut till ett kloster. Väl framme så skulle vi få hälsa på en super-duper-viktig munk som skulle visa oss runt. Jag lyckades icke välja rätt sida och jag hade full fart på huvudet och det blev så illa att jag knockade stackars super-duper-viktig munk så illa att han gick ner för räkning och fick plåstras om och gå och vila sig. En nästan-lika-super-duper-viktig munk fick ta över rundvisningen. Jag valde att ligga riktigt lågt vid just den hälsningen. Ha en fin måndagskväll.

Continue Reading