Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har, utan att man inte bortser från det man förlorat.

Jag hade minnesbilder från trädkantad väg i en uppförsbacke med ett vattendrag i anslutning till vägen. Vid vattendraget låg stenar i olika storlekar. Jag minns hur husen längs vägen såg ut och jag kommer ihåg en vacker kvinna med ett brett leende. I famnen hade hon ett barn och några meter bort lekte tre andra barn med en boll och de skrattade så att de nästan kiknade. Ett av de lekande barnen verkade tillhöra kvinnan och de två andra var grannbarn.

Lite högre upp på vägen fanns det män, kvinnor och barn i olika åldrar utanför husen. Någon hade tänt en liten eld utanför sitt hus för att påbörja tillagningen av kvällsmålet. Andra stod och småpratade, någon flätade en korg och någon hade precis kommit hem från arbetet.

Solen började gå ner. Det var liv och rörelse längs vägen och man kunde höra de skönsjungande cikadorna. Ett ljud jag alltid älskat utan att veta varför.

När jag var liten ritade jag upp denna minnesbild på ett papper och under åren har jag då och då ritat om den. Jag kommer att återkomma till denna minnesbild.

För mig har det varit oerhört viktigt att ha rätten att veta mitt ursprung, mina rötter och min historia. Det har under åren varit en outgrundlig sorg att inte känna till mina rötter. Det är inte viktigt för alla men för mig har det alltid varit viktigt. Livsavgörande.

Alla delar i ens historia måste få plats och måste få vara lika viktiga. Om man vill. Jag ville. Mina svenska föräldrars historia och bakgrund från Lappland är viktig. Vår gemensamma historia och bakgrund utanför Göteborg är viktig. Min historia och mitt ursprung från Etiopien och Eritrea är viktig.

Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har, utan att man inte bortser från det man förlorat.