Det finns inget godare godis än svenskt godis. När man befinner sig i fjärran land och ens svenska godis håller på att ta slut kan det kännas både tungt och pressat.
Jag fick denna Djungelvrålpåsen av min kompis Håkan när han var och hälsade på i mars. Detta är det enda svenska godiset jag har kvar av det jag tog med mig på resan hit samt av det som vänner som varit på besök har tagit med sig.
Jag har tydligt klargjort för mig själv att jag endast får öppna denna sista påsen vid ett oerhört speciellt tillfälle. Typ någons bröllop eller om jag hamnar i ren, skär och ohygglig saltlakrits-craving-panik så att det barkar åt skogen. Men helst skall den öppnas när jag är i sans och balans. Sa jag till mig själv.
Är det för övrigt rimligt att jag på allvar även funderar på hur jag skall lägga upp öppnandet? Skall jag klippa upp ett litet hörn så att jag får anstränga mig för att ta ut en bit på öppningsdagen eller skall jag ta flera bitar samma dag?
Jag kan behöva söka hjälp.
Ps. Kusin Sture, jag är tacksam om du besparar mig information om hur mycket gott lösgodis ni köpte i helgen 🙂
Mvh Djungelvrålspåsefunderarn’
10 kommentarer
Jag känner igen det där med längtan efter saltlakrits när man bor utomlands. Kommer ihåg den ohyggliga glädjen när en av mina irländska kollegor köpt med sig salta fiskar och djungelvrål från en affärsresa i Sverige. Började nästan gråta av lättnad när de låg på skrivbordet en morgon när jag kom till jobbet. Sen började jag nästan lipa igen när mina kära kollegor spottade och fräste när de fick smaka på djungelvrålen. De trodde att det var skämtgodis ??
Jag har bjudit på Djungelvrål här i Karibien tidigare och höll på att skratta ihjäl mig åt det hysteriska spottandet. Dock vägrar jag bjuda på en enda bit i denna påsen förutom till min kompis Malin från Sverige som bor på ön. Vi kommer att äta med andakt. Ingen annan kommer att få smaka. Det går bara inte när jag har så lite kvar. 🙂
Haha, jag kan bara hålla med Camilla att hon är gaalen i visst godis, MEN, det ska vara RÄTT godis. Jag besökte Camilla i våras på Dominica, bestämt sedan länge. När det var några månader kvar kom det diskreta frågor om jag möjligen kunde ta med litet svenskt godid? När jag sade att det gick bra, kom det utförlig info om vilka affärer jag skulle gå till, vilka som var de rätta tillverkarna av de olika önskemålen (gud förbjude om jag kom med k o p i e r a t godis från någon copycat-firma, nej, det var bara originalet som dög. Glömde jag säga att hon har full koll på vad påsarna väger så man kan vara säker på att man inte flyger med övervikt. Sjukt. Hon är bäst. 🙂
Ha ha ha ha ha ha ha ha 🙂
HAHAHA ?
Fröken Fräck ?
Mn det kan väl inte finnas något godare godis än Djungelvrål när man är utomlands? Mamma skickade en hel låda till mig när jag var på Hawaii 1986! Frågan när man befinner sig på södra breddgrader är om man ska öppna påsen, äta långsamt och samtidigt riskera att godisarna blir mjuka av den fuktiga luften eller om man snabbt ska äta upp påsen och därmed också fräta sönder både tunga och gom. Hmm, livets svåra frågor!! Kram till dig!
? Det funkar nog att lägga den öppna påsen i kylen men det är högst troligt att jag satsar på att fräta upp tunga och gom. Jag kommer att bjuda in min kompis Malin också som bor på ön. Hon älskar salt godis och satsar alltid på att äta upp hela påsar inom loppet av tre minuter. Sedan måste hon åka hem och vila upp sig pga magont. Samma visa varje gång jag ger henne godis när jag hälsar på. Men alltså en hel låda till Hawaii Ina. Det är stort. Riktigt stort. Kul att du kommenterar och skriver Ina. Du bidrar på ett gott sätt i min blogg. ?
Hoppas kunna lösa ditt dilemma snart!!!
Tack gulliga Gunilla! Jag vet att du erbjudit dig tidigare. ?