Att dela med sig av det man har, skapar och odlar och en tålmodig Torbjörn.

På Dominica och i alla andra delar av Karibien delar vänner med sig generöst av de grönsaker och den frukt man odlar. Ibland hittar jag ett par solvarma mango på verandaräcket när jag kliver ut och ibland hojtar någon från gatan och kommer upp med en påse med rotfrukter.

Jag upplever detsamma i andra kulturer också, dvs att man delar med sig av det man skördar. I Etiopien är det likadant och alla mina släktingar i Lappland är också väldigt generösa med det man har, bl a både lån av stuga och bil av kusin Mona, faster Gudrun bakar tunnbröd till mig och farbror Anders-August brukar då och då ge mig något av de knivfodral han slöjdat. Kusin Lena och och hennes man Torbjörn brukar stoppa med något gott lappländskt min väska att ta hem.

Torbjörn är för övrigt supertålmodig när han vid svårare skoterföre skjutsar mig på skotertur och tålmodigt stannar till varje gång jag knackar honom på axeln så fort jag får syn på någon ny stubbe eller reninhängnad som enligt mig måste fotas. Förutom de trettiotal stubbar jag glatt fotat tidigare under samma tur.

Efter dessa skoterturer har jag noterat att Torbjörn brukar sätta sig ute på verandan och titta ut över sjön och fjället. Jag har aldrig velat fråga honom men det ser ut som att han både djupandas och samlar kraft efter att ha erfarit min vansinniga entusiasm över nya stubbar, snötäckta granar, ledkryss och renstängsel som enligt mig måste fotas i olika vinklar.

Kusin Sture brukar generöst ge mig en burk egenplockade hjortron att ta med hem även de säsonger då enormt åtråvärda bären lyst med sin frånvaro på myrarna uppe i fjällkanten.

Hjortron kallas för övrigt i folkmun för Norrland Guld och är supergod att ätas varm med vaniljglass. Jag älskar även Norrlands Guld i dricksglas. Hejdå.

Farfar och farmor bodde i Västra Ormsjö, högt uppe på höjden på vägen upp mot byn Mon. Innan träden hade växt sig för höga var utsikten från huset över Ormsjön helt sagolik. Särskilt om eftermiddagarna när solen gick ned över sjön.

Min farfar hade ett spännande jobb när han var yrkesverksam. Han var landsfiskal, ett mäktigt jobb på den tiden och han var välkänd runt omkring i fjällvärlden. Vår släkt är inte samer men min släkt skänkte farfars landsfiskalmössa till museet i Fatmomakke Kyrkstad som är en andlig och kulturell mötesplats som har stor betydelse för den samiska kulturen.

Det var roligt att höra på farfars berättelser om livet som landsfiskal. Han lade ofta patiens medan han berättade. När det var något han ville att man skulle uppfatta extra mycket föste han ned glasögonen på näsan, kikade över glasögonkanten och plirade extra med ögonen. Då visste man att det skulle bli lite extra spännande.

Ibland tog han en paus i berättandet för att öppna sitt silveretui där han förvarade sitt snus. Han rullade en prilla i godan ro, lade prillan på plats under överläppen och petade sedan bort snusflagor som hamnat i mungipan. Sedan fortsatte han att berätta.

Farmor jobbade hårt med djuren på gården och tog hand om pappa och hans fyra syskon när de växte upp. Även farmor var en superintressant berättare om livet från förr. Hon och jag hade många intressanta samtal. När jag var liten berättade jag för farmor att jag ville gifta mig med en same, helst Sten-Sture, en same som pendlade mellan Mon och Stekenjokk. Men om det inte gick tog jag gärna någon annan same. Jag sparade pengar till en samedräkt och farmor gav mig en fin ask att spara pengarna i. Det blev ingen same men asken har jag kvar som minne. Farmor hade för övrigt svart bälte i brunsås. Så god att man ville äta den med sked. Dessa två har också svart bälte i brunsås: Kristina Persson och Margareta Nilsson.

Hejdå! Och idag säger jag ett extra hejdå till alla brunsåsdrottningar i Sverige.

För en tid sedan skrev jag en Steg-för-steg manual för att anordna fest i Karibien . Den kan vara bra att ha för er som panerar fest i denna delen av världen. Behöver ni uppdatera er så klicka på länken.

Sist jag hade fest var jag, som vanligt, själv på festen den första timmen. Ingen bjuden kommer på utsatt tid. Kommer någon på utsatt tid är det oftast någon som inte är bjuden men som hört att det är fest i byn. Inga konstigheter.

Som vanligt dök det även upp folk som inte kunde komma på festen pga. arbete och hade också som vanligt kollegor, som jag absolut inte kände, i släptåg för att ta något läskande att dricka och fylla en servett med snacks för att mumsa på lite senare på jobbet. Inga konstigheter det heller.

Det var politiskt möte i byn samma dag så i början av festen, innan kvällens DJ kommit, behövde jag inte fundera på att spela musik för det spelades tillräckligt högt på det politiska mötet att det räckte även för partymusik på min fest. Under kvällen dök även som vanligt folk som inte blivit inbjudna upp och frågade varför de inte blivit inbjudna, detta medan de glatt tog sig något kallt att dricka, tog lite mat och sedan glatt virvlade runt på dansgolvet för efter maten var det full fart både i glasen och på dansgolvet.

Alla inbjudna hade superkul! De som inte var inbjudna hade också superkul! Det hade även varit begravning i byn under eftermiddagen och på denna fest var det första gången jag hade en del av ett begravningsfölje på min fest. Jag kände ingen i begravningsföljet. Alla i begravningsföljet hade också superkul på festen! Inga konstigheter.

Inköp av kyckling och ätandet av kyckling skiljer sig åt i Sverige, Etiopien och karibiska övärlden.

I Sverige handlar man gärna svensk kyckling och äter den ofta i filéform. Är det kyckling tillagad med ben gnager man på benet en kortare stund. Tidsram för gnagandet är troligtvis under 20 sekunder. Man har varken intresse eller behov av att veta vad själva kycklingen heter i förnamn.

I Karibien gnager man högt och ljudligt på varje ben. Här tar man god tid på sig i själva gnagandet. Inget går till spillo. Om gnagandet skulle ske i fullsatt minibuss är det inte några som helst konstigheter. Man vet var kycklingen kommer ifrån men har inget intresse av att veta vad kycklingen heter i förnamn.

I Etiopien handlar man oerhört lokalt. Man nöjer sig icke endast med att veta vad kycklinguppfödaren heter. Att veta vad slaktaren heter i för- och efternamn är i stort sett en nödvändighet. Man vet även vad slaktarens förfäder, kusiner, fastrar och grannar heter. Vid inköpstillfället avkräver man ofta även att få kycklingens förnamn och uppväxtförhållanden.

Det blev ett långt samtal vid frysdisken på ICA Maxi i Göteborg när jag och mitt etiopiska besök skulle handla kyckling till dorro wat – en etiopisk kycklinggryta vi skulle tillaga på kvällen. Eftersom mina kunskaper i amharinja (Etiopiens nationella språk) inte är så stora försökte jag så gott jag kunde att förklara att det skulle bli svårt att få reda kycklingens förnamn där i frysdisken.

Jellem yemejemeriya simi! Jellem yemejemeriya simi! tjoade jag vilket betyder: Inget förnamn! Inget förnamn!

Jag såg på mitt besöks ansiktsuttryck att mina svar icke var tillräckliga så för att överhuvudtaget kunna lämna frysdisken innan dag övergick till natt fick jag ringa upp Yohanes, en av de fyra tolkarna som var anlitade under besöket, som på amharinja fick övertyga det etiopiska besöket om att vi inte skulle komma närmare ursprung och uppväxt än så denna gång. Först därefter kunde vi lämna frysdisken. Utan kyckling.