Lundabacken, Hackelbacken, kusin Sture, Lappland och horribla julklappar man skapade i slöjden.

Borgafjäll, Lappland

Jag minns när första frosten kom när man var liten. Det räckte med pyttelite vitt på marken för att vi skulle tvinga pappa att snabbt som ögat ta fram pulkor och längdskidor från garaget. Vi byltade på oss termobyxor, vantar och mössa och rusade mot Lundabacken, Hackelbacken, backen från Bergvindsgatan och backen vid Tingbergsgrillen. I stort sett alla barn i området var där. Så otroligt kul vi hade! Se upp i backen, annars får ni tusen hål i nacken skrek vi medan vi tjöt av skratt! Jag hade pulka men ingen egen snowracer. Ibland fick jag provköra Anders Nilssons snowracer. Det var verkligen supertufft med snowracer enligt mig.

Som en del av er vet kommer mina föräldrar från Lappland. Där såg vintrarna såklart helt annorlunda ut. Mängder av gnistrande snö och kyla som bet i kinderna. När vi var uppe och hälsade på under jul och påsk åkte vi med skotrarna med stora kälkar upp på fjällen. Vi hade med oss tunnbrödsmackor och korv som vi grillade över öppen eld och doften av kokkaffe var ljuvlig. Vi borrade hål i isen och pimplade och njöt i solen på plädar. Verkligen fina minnen!

Jag minns en gång när min roliga kusin Sture körde sin skoter i skogen och jag skulle åka med min pulka efteråt. Sture skulle tuffa sig och gasade på så jag flög som en vante där bak. Han märkte inte att jag flög av utan fortsatte i full galopp medan jag själv flög rätt in i en gran. Sture vill fortfarande inte kännas vid detta. 🙂

Inför jul höll man ju på att skapa egna julklappar i slöjden till mamma och pappa och andra stackare. Hur många smörknivar behöver en människa egentligen? Och vilka superkonstiga och horribla saker man snickrade ihop. Ingen förstod ju ens vad man hade skapat. Så här kunde det låta hemma när de öppnade ens julklapp:

Mamma: Åh vilken superfin båt. Den har du jobbat med noga ser jag. Hur kunde du veta att jag önskade mig en sådan här? Den kommer jag verkligen att ha jättebra användning av.

Jag: Så kul att du gillar den, fast det är inte en båt, du håller den upp och ned, det är en rymdraket svarade jag fortfarande supernöjd över mitt verk.

Mamma: Åh, ja just det, nu ser jag ju tydligt att det ju såklart är en rymdraket. Jag önskade mig en rymdraket också.

En av mina kompisar gjorde en adventsljusstake i träslöjden . När hon borrade plats för ljusen borrade hon ”lite fel”. Hon borrade inte uppe på utan på sidorna så ljusen kunde inte stå upp utan endast ligga i sidled. Det gick sådär att tända ljusen om man säger så. Vi skrattar fortfarande åt det.

Till jul fick jag pengar av mamma och pappa att köpa julklappar för. Jag och mina kompisar rusade till en affär som hette Prisbiten där man fick supermycket för pengarna. Ett år köpte jag 18 terrakottakrukor för en krona styck till mamma och till pappa köpte jag superduper lim, en linjal och en tejprulle. Jag var väldigt spänd och taggad hela dagen till de skulle öppna paketen minns jag.

Ha en trevlig advent!

Continue Reading

Vänskap, knutgubbe, kiosken och Margits konditori.

Viktiga och värdefulla minnen.

Woodford Hill, Dominica

Det bodde väldigt många barn i radhuslängorna där jag växte upp. Vi hade superkul ihop och var ute och lekte från morgon till kväll. Knutgubbe, burken, brännboll, landhockey, fotboll, röda vita rosen, långhopprep och twist. Hemma hos varandra lekte vi ofta gymnastikskola och hotell. Ofta kallade man ju sig något annat i leken när man lekte hemma. Jag kallades Maria som var det finaste namnet jag visste.

Jag tyckte så otroligt mycket om alla barnen jag växte upp tillsammans med. Flera av dem är fortfarande några av mina allra närmaste vänner. Vi har delat stort och smått, högt och brett och skrattar fortfarande ihjäl oss åt roliga minnen. Vi samtalar när saker och ting varit extra roligt men även när saker varit mindre roligt.

Flera av mina vänners föräldrar som t ex Kristina (svart bälte i att göra världens godaste brunsås) och Bengt (världens bästa gin & tonicblandare) har under åren också blivit några av mina allra närmaste vänner.

Gunilla L, Maggan N (även hon har svart bälte i brunsås), Arne N, Gittan K, Maggan L, Barbro J, Lisbeth F och Helen H som också bodde i radhuslängorna är andra barns föräldrar som varit väldigt viktiga för mig under åren. Vissa av dem har jag regelbunden kontakt med och vissa har jag kontakt med på sociala medier. Jag vet att ni alla följer min blogg så se detta blogginlägg som en hyllning till er.

Ni som känner mig och ni som läser min blogg vet att jag tycker det är viktigt med rötter och historia, dåtid, nutid och framtid. Jag älskar att lyssna på folks berättelser och minnen. Jag följer en grupp på Facebook som handlar om dåtid och nutid i staden jag växte upp i. Där såg jag nyligen en ”slinga” om en kiosk och ett konditori som fanns i området där jag bodde.

Anette C var min idol av två anledningar: hon hade en jättesnygg mittbena och ingen tuggade tuggummi så tufft som henne. Anette jobbade i kiosken och idag förstår man att hon måste ha haft världens tålamod. Hon plockade i de godisbitar man pekade på i en påse. Minst sju gånger under inköpet frågade man: ”Hur mycket pengar har jag kvar?” Många saker kostade ju 5 och 10 öre. Det tog typ en halv förmiddag för ett barn att handla för två kronor.

Margit som ägde Margits konditori hade Sveriges största tålamod när man stod där och velade och ändrade sig. Alla barn älskade Margit. ”En sådan salt och tre sura tack”. ”Eller förresten två salta och en snusklubba”. ”Nej jag tar ett godishalsband och ett riff.” ”En söt rem också.” ”Eller förresten jag tar ingen rem.” Så där höll vi barn på i evigheter. Anette jobbade även i konditoriet. Hon fick ingen lön, däremot fick hon äta så mycket hon orkade. Bra form av lön som man gärna själv hade velat ha haft på den tiden. Idag hade det väl dock känts lite väl ansträngt att ersättas i godisform både viktmässigt och finansiellt sett.

Hej så länge!

Continue Reading

Val av grönsak är inget man skojar om.

Val av (en) tomat à la Caribbean style.

Människor i Karibien är otroligt duktiga på odling, att bruka sin mark, vad man skall odla var och när. Folk tar oerhört sällan medicin i form av tabletter utan går ut i bushen och hämtar det naturen har att erbjuda.

När jag drev guest house på naturön Dominica spelade det ingen roll vilken åkomma vilka våra gästerna hade. Personalen kunde bota allt från ledbesvär, kliande myggbett, hysteriskt bullriga magar, ischias etc. Personalen plockade de örter och blad som kunde tänkas behövas till den specifika åkomman och sedan gjordes ett uppkok på det för tillfället nödvändiga sättet. Ibland skulle det kokas upp flera gånger efter varandra, ofta en lång och mycket noggrann procedur.

Inte en enda gång misslyckades de. Gästerna drack, ibland med viss skepsis, men efter mycket kort tid var folk friska som nötkärnor och uppvisade snabbt både hastiga bakåtkullerbyttor och inspirerande handstående frivolter. Ibland även en jättesvår flic flac.

I Karibien är man även enligt mig osedvanligt noga med vad man stoppar i munnen. Inget lämnas åt slumpen. Ingen skojar ostraffat om en grönsak. Det är fullt normalt att vända och vrida på en tomat så pass länge att jag, när jag följer vänner till marknaden, ofta önskar att jag tagit med mig en hopfällbar stol att sätta mig på och ta igen mig i hettan tills kompisen genomfört valet av sin tomat. Det vänds och vrids i oändlighet och man ifrågasätter gärna torghandlaren om allt från frö till skörd.

Rotfrukterna i Karibien är väldigt goda, yams är en sorts brödfrukt, andra godsaker i rotfruktsstånden är bl a dashin och sötpotatis. Frukterna är ljuvliga, mangon är så söt och saftig att man blir gråtfärdig och pepparn kan vara så stark att man blir gråtfärdig om man råkar klia sig i ögat under matlagningen.

Matbanan är vanligt i maten och kokosnöt kan gröpas ut och ätas antingen som jelly eller drickas som cocosvatten. Häller man i en skvätt rom i blir den perfekt som en liten drink. Det brukade vi servera gästerna. Man klyver för övrigt kokosnöten med en machete. Jag brukar välja att ligga lite lågt med just klyvandet med machete. Däremot är jag bättre på att skära citrongräs med den för att ha till te.

Ha en fin söndag!

Continue Reading

BINGO!

Halland, Lappland och Dominica

Bingo hos Blacks på Phatts Fish, Marigot Dominica

Jag minns när mina barndomsvänner Marika och Martina jobbade på bingohallen i staden vi växte upp i. Ibland gick jag och andra kompisar dit och sa hej när de jobbade men vi var för unga för att få spela. Vi gick mest dit för att vi tyckte det såg ”tufft” ut därinne och för att vi skrattade ihjäl oss åt när Martina och Marika ”pratade så där konstigt i micken”. Tanterna där inne blev supersura när vi frustade av skratt. Cigarettröken låg tät i lokalen, tanterna och farbröderna bolmade rejält där inne och de sörplade kaffe jättehögt och åt kakor. B 32. Trea tvåa. Jag minns att jag tyckte att gick fruktansvärt långsamt när Marika och Martina läste upp numren och allt var knäpptyst och superallvarligt.

När jag var liten och var med mamma och pappa och hälsade på släkten i Lappland tog pappa alltid ut farmor på bingorunda i skogen i hennes grannby Högland. Farmor var alltid glad när yngste sonen var på besök från det som hon kallade ”nere i söder” och hon var superstolt att ha med oss i bingorundan. Pappa är yngst av fem syskon och farmor kallade honom alltid ”lillpajken” även när pappa nått pensionsåldern. Oss barn kallade hon ”småjänten”. Det var väldigt mysigt med de där bingorundorna.

Det spelas bingo även i Kariben. Hos Blacks på Phatts Fish i Marigot spelas det bingo på söndagskvällarna. Sist jag var där spelade jag in ett ljudklipp för att ni skulle få höra cirkusen men jag lyckas inte få in filen i bloggen men jag kan säga att ljudnivån är betydligt högre än i bingohallen där Marika och Martina jobbade. I Karibien tjoas, skriks och skrattas det. Man är fullt fokuserade på sina brickor och även andras brickor. Flaskkapsyler och stenar används som markerare. Den som är ny i spelet och av misstag råkar dölja ett nummer pga av att kapsylen är för stor för nummerrutan kan räkna med att få rejäla tillsägelser från övriga spelare. Typ jag.

Igår läste jag för övrigt ett inlägg på Facebook med frågan om varför man smyger när man går in i ett hus med skorna på. Typ som om smygandet skulle göra golvet mindre smutsigt. Jag kom då på att jag är en av de som smyger om jag har skorna på. Och inte nog med det. Jag hukar mig även lite lätt när jag smyger. Helt sjukt när jag tänker efter.

Ha en glad fredag!

Continue Reading