Ni vet den där oerhört tröttsamma känslan när man använder olika företags absurda chatfunktion. Man skriver sin fråga och inom kort dyker en tecknad bild upp på superduperpersonlige Knut.

”Hej! Jag heter superduperpersonlige Knut och är företagets superduperpersonliga digitala medarbetare. Jag kan svara på supermånga viktiga frågor men fråga inte för viktiga frågor och fråga helst superkort”

Jag skriver en enligt mig oerhört tydlig fråga på fem ord om en uppgradering av ett bredbandsbonnemang:

– ”Jag vill uppgradera mitt bredband”.

Superduperpersonlige Knut svarar:

-” Jag kunde inte uppfatta din frågeställning. Nedan finner du tre olika ämnen som du kanske menar. Tryck på den flik du anser passa din fråga bäst: HUSDJUR, TAPETER, IDROTT.”

Jag trycker kopiera och klistra in så att exakt samma text skrivs:

– ”Jag vill uppgradera mitt bredband”.

Superduperpersonlige Knut svarar:

-” Jag kunde inte uppfatta din frågeställning. Nedan finner du tre olika ämnen som du kanske menar. Tryck på den flik du anser passa din fråga bäst: BIOGAS, EFTERRÄTTER, JAKT.

Jag tuggar fradga, biter ihop käkarna och skriver samma fråga igen men utesluter 80% av orden i meningen för att försöka få superduperpersonlige Knut att förstå. För säkerhets skull omformar jag frågan till ett mer grottlikt språkbruk i hopp om samförstånd:

– ”Bredband, uppgradering”.

Superduperpersonlige Knut verkar tycka att jag tar för lång tid på mig för han svarar:

– ”På grund av inaktivitet avslutas nu dialogen, jag hoppas jag har kunnat hjälpa dig.” 

Mvh bredbandsändrarn’

Jag hade minnesbilder från trädkantad väg i en uppförsbacke med ett vattendrag i anslutning till vägen. Vid vattendraget låg stenar i olika storlekar. Jag minns hur husen längs vägen såg ut och jag kommer ihåg en vacker kvinna med ett brett leende. I famnen hade hon ett barn och några meter bort lekte tre andra barn med en boll och de skrattade så att de nästan kiknade. Ett av de lekande barnen verkade tillhöra kvinnan och de två andra var grannbarn.

Lite högre upp på vägen fanns det män, kvinnor och barn i olika åldrar utanför husen. Någon hade tänt en liten eld utanför sitt hus för att påbörja tillagningen av kvällsmålet. Andra stod och småpratade, någon flätade en korg och någon hade precis kommit hem från arbetet.

Solen började gå ner. Det var liv och rörelse längs vägen och man kunde höra de skönsjungande cikadorna. Ett ljud jag alltid älskat utan att veta varför.

När jag var liten ritade jag upp denna minnesbild på ett papper och under åren har jag då och då ritat om den. Jag kommer att återkomma till denna minnesbild.

För mig har det varit oerhört viktigt att ha rätten att veta mitt ursprung, mina rötter och min historia. Det har under åren varit en outgrundlig sorg att inte känna till mina rötter. Det är inte viktigt för alla men för mig har det alltid varit viktigt. Livsavgörande.

Alla delar i ens historia måste få plats och måste få vara lika viktiga. Om man vill. Jag ville. Mina svenska föräldrars historia och bakgrund från Lappland är viktig. Vår gemensamma historia och bakgrund utanför Göteborg är viktig. Min historia och mitt ursprung från Etiopien och Eritrea är viktig.

Att söka sina rötter innebär inte att man bortser från det man har, utan att man inte bortser från det man förlorat. 

Ännu en intressant minibusstur.

Åker man från norr ner till huvudstaden går det snabbt att hitta en minibuss att hoppa på så länge det är mellan kl. 06:00-09:00 måndag-lördag sedan tunnas möjligheterna ut. Söndagar går det knappt några bussar alls.

Skall man resa omvänt, dvs från huvudstaden upp till norr går det fint att ta buss när det finns tillräckligt mycket folk som vill åka med. Dvs tid obestämt eftersom ingen minibuss går om den inte är i stort sett proppfylld.

Att köpa frysvaror i stan kan därför bli ett mindre mysterium att lösa. Man behöver försöka lista ut och anpassa så att man handlar sina frysvaror i nära anslutning till dess man TROR att en buss kommer att gå. Om inte tillräckligt många är på bussen kan man behöva sitta i bussen i ca 1,5h och vänta innan bussen går. Dvs man kommer hem med halvsmälta varor.

En del lägger sina varor eller sin väska på en plats i bussen i Roseau för att försäkra sig om en plats. Därefter går samma person lättsamt ut i folkvimlet och handlar mer i olika affärer och på marknaden. Det betyder att bussen inte kan gå förrän just den personen kommit tillbaka. Ibland kan någon även få för sig att gå iväg och ta sig en bit mat i närheten av busstationen medan vi andra mer eller mindre tålmodigt sitter och invänta att personen i fråga skall ta de sista tuggorna innan färd kan gå mot norr.

I Roseau ligger öns enda fast food, KFC. Många passar på att köpa med sig middag till familjen. En de väljer att öppna lådan i bussen och mumsa i sig under färden. Sist jag reste var det galet mycket folk i bussen. Kvinnan bredvid mig verkade riktigt hungrig och smaskade så högt att jag höll på att få en hörselskada på kuppen. Hon satt extremt nära också så att hennes friterade kycklinglår i stort sett vilade på min högra kind. Efter att hon smaskat i sig sin mat var det tydligen dags att slicka av varenda finger också inklusive båda tummarna så att inget gick till spillo. Även det oerhört ljudligt. Sedan tog hon sig en tupplur lite lätt lutande mot min axel.

Hejdå från minibussåkarn’