Hälsandet och hur tryckt stämning det kan bli om man av misstag knockar en super-duper-viktig munk.

Kaffebönor plockade på en farm i Marigot, Dominica

Det är intressant att reflektera över det gemensamma och sammanförande såväl som det som ser olika ut i de geografiska områden som står mig närmast, mitt födelseland Etiopien, Sverige och karibiska övärlden. Kaffebönorna på bilden är viktiga i alla de nämnda områdena, jag skall berätta mer om det en annan gång. Något som skiljer sig åt markant är hälsandet. I Karibien säger man oavsett ålder alltid, good morning, good afternoon eller good night, oavsett om man går in i en buss, möter en granne, går in i en affär, går in på en bank, ett sjukhus eller en bar. Exakt alla svarar tillbaka och man hälsar på exakt alla i bussen. Alla vet för övrigt exakt vilka som bor i byarna och vilka grannarna är. I Sverige hälsar jag på de grannar jag ser, eller rättare sagt, de jag tänker mig är mina grannar för ibland vet jag inte ens vilka som bor i samma uppgång som jag själv. Jag brukar alltid hälsa på busschauffören eller spårvagnsföraren men det är oerhört sällan som jag känner mig manad att gå runt i bussen typ på Blå Express eller 11.ans spårvagn i Göteborg och personligen hälsa på alla medpassagerare. Det skulle lätt kunna innebära att någon ombord skulle kunna ringa ett par samtal så att personer i vita rockar står redo när jag kliver av vid min station.

I Etiopien är det inte en chans att man kan hälsa kort. I Etiopien hälsar man länge. Oerhört länge. Räkna med att du får lägga 20-30 minuter innan hälsandet upphör. Först möter du en människa som du antingen känner eller nästan inte känner alls, sedan drar hälsandet igång. Så här kan samtalet låta:

Etiopier A: Hur har du det?

Etiopier B: Tack det är bra med mig. Hur har du det själv fina vän?

Etiopier A: Tack det är bra. Hur mår din fru och dina barn?

Etiopier B: Tack alla mår bra och har hälsa. Hur mår din fru och dina barn?

Etiopier A: Detsamma här tack fina vän, alla mår bra. Hur mår din faster, farbror, kusin, granne, kollega och mannen i affären bredvid ditt hus?

Etiopier B: Åh, tack för att du frågar min faster, farbror, kusin, granne, kollega och mannen i affären bredvid mitt hus mår jättebra. Men säg mig kära vän, hur mår din farbrors fars frus kusins granne? Var hon inte lite krasslig?

Etiopier A: Tack snälla för att du frågar. Min farbrors fars frus kusins granne mår fint. Det var inte hon som var krasslig, det var deras höna.

Etiopier B: Åh, det var tråkigt att höra att din farbrors fars frus kusins grannes höna var krasslig.

Och så där kan det hålla på, i all oändlighet. Oerhört charmigt enligt mig men som sagt, räkna med att lägga någon halvtimme per möte.

Inte nog med den tid hälsandet tar i Etiopien, man kindpussar även den mötande människan i luften tre gånger, två gånger på en kindsida och en på den andra kindsidan. På min första resa till Etiopien som vuxen var det supersvårt för mig att veta vilken sida man skulle dra igång hälsandet med. Flertalet gånger var jag så full av koncentration och fokus på att slänga fram huvudet i rätt ögonblick för att sätta igång med kindpussandet att jag dessvärre knockade ett antal etiopier både i panna och vid näsrot. Det värsta knocken skedde när jag var på utflykt i Lake Tana i Bahir Dar i Etiopien och åkte båt ut till ett kloster. Väl framme så skulle vi få hälsa på en super-duper-viktig munk som skulle visa oss runt. Jag lyckades icke välja rätt sida och jag hade full fart på huvudet och det blev så illa att jag knockade stackars super-duper-viktig munk så illa att han gick ner för räkning och fick plåstras om och gå och vila sig. En nästan-lika-super-duper-viktig munk fick ta över rundvisningen. Jag valde att ligga riktigt lågt vid just den hälsningen. Ha en fin måndagskväll.

Continue Reading

Reflektioner från caféet på tåget.

När jag arbetade på tåg hade man två olika arbetsroller som man alternerade mellan. Servicevärd och cafévärd. Det kunde var oerhört intressant att iaktta gästernas agerande och reflektera över de frågor man fick under en arbetsdag. Jag tänkte delge er några iakttagelser och reflektioner från ett arbetspass som cafévärd:

-Antal gäster som på mina fråga: ”-Önskar du mörkrost, mellanrost, latte eller cappuccino” svarar ”-ja”: 7

-Antal gäster som på min fråga om de önskar mjölk eller ej till kaffet funderar lika länge som jag gjorde när jag skulle köpa bostadsrätt: 3

Antal gäster som när jag iklädd uniform, varselväst, namnbricka och en rejäl nyckelknippa hjälper till att stuva om bagage frågar mig om jag jobbar på tåget: 5

Antal gäster som runt kl. 05:20-snåret tycker att caféet är en helt rimlig plats för ett morgonyogapass. Barfota. Med avslut liggandes på mattan i en position som jag tänker mig heter ”supernedåtgående-svanen-med-absurd-solhälsning”: 1

Antal gäster som hyllar en för ens, enligt gästen, enorma uppfinningsrikedom, som om jag precis uppfunnit hjulet, ljuset och Spotify på samma dag, när jag säger till gästen att jag sätter en servett under koppen med mörkrostat kaffe för att gästen sedan lätt skall kunna särskilja den från den mellanrostade koppen i samma mugghållare: 3

Continue Reading

Day of the World’s Indigenous Peoples.

Mrs Millicent på väg till kyrkan St Dominic i kreolinspirerad klädsel, Atkinson, Dominica
Mrs Millicents gåva till kyrkan. Atkinson, Dominica

Nyligen var det International Day of the World’s Indigenous Peoples – Internationella dagen för världens ursprungsbefolkningar. På nordöstra delen av Dominica finns det ett område som heter Kalinago Territory där delar av den karibiska ursprungsbefolkningen bor. De benämner sig som Kalinago och idag bor det ca 3 000 på ön. Jag kommer att skriva mer om Kalinago och deras historia och traditioner senare. Åter till den där söndagen då jag var bjuden att följa med mina vänner Mrs Millicent och Mr Vital till kyrkan, St Dominic, som de går till varje söndag. Paret driver en farm där de odlar frukt och grönsaker och Millicent odlar mycket blommor i trädgården och brukar ta med en korg med grönsaker och blommor och lämna som gåva i kyrkan. Millicent och Vital är fantastiskt roliga att umgås med. När jag har fester på ön är de alltid först på plats taggade och redo för prat, skratt och dans. De är för övrigt även föräldrar till en av mina bästa vänner från Dominica, Bob, och även svärföräldrar till en av mina bästa vänner i Sverige, Jill. Bob och Jill träffades genom mig när jag drev guest house på ön och Jill kom ner och hälsade på mig.

När man går till kyrkan i Karibien klär man upp sig till tänderna, färgstarka finkjolar och klänningar fladdrar i vinden, superstora örhängen i guld och glitter tar plats från i stort sett örsnibb till axel, klackskor på ung som äldre, fina håruppsättningar och hattar, färgglada rosetter i barnens hår. Jag hade beställt taxi av en av mina favoritchaufförer på ön, han kallas Zawa. Vi kom till familjen på morgonen för att hämta upp dem och då kom värdparet på att det saknades majonnäs samt öl och rom till lunchen och eftersom men det var söndag var det inte så många minimarket öppna så det var bara för oss att kasta oss in i minibussen och på två av fyra hjul flyga ner från Kalinago ner till byn Margot för att handla. Det var bråttom eftersom ceremonin i kyrkan strax skulle starta. Sträckan mellan byarna tar vanligtvis tar 15 minuter men tog denna söndag endast 8 minuter blankt. Det gick undan rejält kan jag säga. Ingen rosett satt kvar där den satt från start och frisyren stod som en kvast i farten samtidigt som det även kändes som vissa inre kroppsdelar bytte plats av både gupp i vägen och av farten. Efter inköp var det om möjligt ännu högre fart upp i bergen igen och bort till kyrkan.

Jag tycker väldigt mycket om att gå på ceremonier i kyrkor i Karibien. Musiken är fantastisk, det är alltid ett band som spelar keyboard, maracas, tamburin, djembetrummor etc och en kör som sjunger så taket ibland lyfter ibland. Psalmerna går i reggaetakt eller i karibisk gospeltakt. Folk står upp i bänkarna och svänger och dansar i grym takt till musiken. Prästen för dagen höll en väldigt fin predikan och prästerna brukar frågar om det är någon ny som har kommit på besök till kyrkan och vill då att denne skall ställa sig upp så att man hälsas välkommen av alla och sedan sjunger samtliga en fin välkomstsång för en. Superfint och rörande. Efter ceremoni och nattvard var det karibisk lunch hemma hos familjen och som vanligt vid festligheter hemma hos folk så droppade det in folk som kanske inte direkt var inbjudna men det är inga som helst konstigheter i Karibien. Är man inte inbjuden i Karibien är det fullt normalt att dyka upp ändå.

Continue Reading

Hej å hå… å en flaska med rom.

Holetown, Barbados

… kommer ni ihåg Pippi Långstrumps version?

”Fifteen men on a dead man´s chest, yo ho ho and a bottle of rum. Drink and the devil had done for the rest. Yo ho ho and a bottle of rum”.

Världens mest druckna spritdryck – en historia av slaveri, pirater och tropisk hetta.

Klimatet i Karibien var optimalt för att odla sockerrör och blev starten för den triangelhandel där de europeiska kolonialherrarna reste ner till den afrikanska kontinenten, förslavade människor och fraktade dem till sockerplantagen i Karibien. Socker framställdes och levererades till Europa medan slavarna arbetade tills de dog av utmattning.

Efter ett tag kom man på att sockerproduktionen gav en ”bioprodukt” som heter melass – en tjock vätska med hög sockerhalt som påminner om sirap i utseende. När man blandade den med vatten och lät den stå i solen så började den jäsa. Sedan kom man på att man skulle destillera den och denna dryck blev piraternas favoritdryck. Livet till havs var hårt och slitsamt för piraterna men en tröst var att rommen var billig. Under 1600-talet införde den engelska flottan en daglig ranson av rom och denna ranson höll man på med ända till 31 juli 1970 (!), denna dag kallar man än idag för ”Black tot day”. Jag gillar verkligen mörk rom och en av mina favoriter är Mount Gay som tillverkas på Barbados.

Continue Reading